Basfakta om Östersjön

#1 Mångfalden

Under ytan i Östersjön finns en mångfald av växter och djur, som tillsammans utgör byggstenarna i havets marina ekosystem.

Mikroskopiska växtplankton fångar in energi från solen och bildar basen i havets födoväv. Toppredatorer, som gäddan och torsken, regerar allra överst i födoväven.

Så många arter finns det i Östersjön

Artrikedomen är havets livförsäkring.

De olika arterna samspelar med varandra och sina livsmiljöer i ett stort och komplicerat nätverk där varje art har sin specifika funktion. Om en art försvinner träder andra arter in och tar dess plats i ekosystemet.

Östersjön är ett artfattigt hav – och därför extra känsligt. Om en art försvinner är det inte säkert att det finns en annan art som kan ta över dess funktioner i ekosystemet.

Foto: Heidi Arponen/VELMU project

Nyckelarter

I alla ekosystem finns det vissa arter som är särskilt viktiga utifrån vilken funktion de fyller. De kallas nyckelarter.

Marina nyckelarter lever ofta överst i näringskedjan, till exempel toppredatorer som gädda och säl. Men även växter eller alger kan vara nyckelarter. I Östersjöns ekosystem spelar till exempel blåstången en viktig roll.

I ett artfattigt hav som Östersjön blir nyckelarterna extra viktiga. Förlusten av en enda nyckelart skulle kunna förändra Östersjöns ekosystem i grunden.

#2 Livsmiljöerna

Varje art har sina särskilda krav på hur livsmiljön ska se ut för att den ska trivas. Många organismer ändrar dessutom kraven under olika skeden i livet.

För att behålla en mångfald av marina arter i ett hav krävs därför att det finns en mängd olika livsmiljöer.

Livsmiljöerna i Östersjön påverkas av fyra viktiga faktorer: salt, syre, ljus och bottenförhållanden.

Salthalt

Salthalten sätter gränserna för allt liv i havet. Östersjön är världens näst största brackvattenhav efter Svarta havet. Brackvatten betyder att vattnet varken är riktigt salt eller riktigt sött, utan bräckt.

Saltvattnet i Östersjön kommer in genom saltvatteninbrott. Hårda sydvästliga vindar pressar då in salt havsvatten från Nordsjön genom de smala sunden Öresund och Bälten.

Sötvattnet i Östersjön kommer från över 200 floder och vattendrag i hela avrinningsområdet. Varje år tillför de sötvatten motsvarande ungefär två procent av Östersjöns totala vattenvolym.

De allra flesta marina djur härstammar från antingen sötvatten eller betydligt saltare vatten. Därför är det bara ytterst få djur som faktiskt tål att leva i Östersjöns bräckta vatten.

Att behålla rätt salthalt i cellerna kräver mycket energi – som djuren annars kunde ha lagt på att växa. Därför är flera av Östersjöns djur mindre än sina artfränder i mer salta hav.

Syre

Alla djur och växter behöver syre för att leva.

Och liksom så mycket annat i Östersjöns unika miljö påverkas även syreförsörjningen av det faktum att Östersjön är ett instängt innanhav, med höga bottentrösklar ut mot Nordsjön.

Östersjöns enda inflöde av saltvatten sker vid Öresund och Bälten. Eftersom passagen är så grund och smal tar det mer än 30 år för allt vatten i Östersjön att bytas ut.

Det salta och syrerika Nordsjövatten som tar sig över tröskeln flödar vidare längs botten och fyller djuphålorna.

Det söta –och lättare – vattnet från floder och vattendrag lägger sig vid ytan, där det syresätts av atmosfären och växternas fotosyntes.

Mellan det söta och salta vattnet bildas ett språngskikt, som separerar dem. Eftersom vattenmassorna inte kan blandas helt med varandra når syret i ytvattnet aldrig ner till bottenvattnet.

Denna skiktning mellan salt och sött vatten har mycket stor påverkan på Östersjöns ekosystem.

När organiskt material (t ex döda växtplankton och andra organismer) sjunker till botten börjar de brytas ned. Den biologiska nedbrytningen konsumerar syre.

Ju mer organiskt material som tillförs via exempelvis övergödning och algblomning, desto snabbare tar syret vid bottnarna slut. För att få nytt syre är djupbottnarna därför helt beroende av saltvatteninbrotten från Nordsjön.

Under de senaste hundra åren har ytan av syrefria bottnar i Östersjön tiodubblats.

Ljus

Solens strålar bryter vattenytan och letar sig nedåt till olika djup. Tillgången på solljus styr utbredningen av växter, alger och växtplankton i Östersjön.

Området som nås av solljus kallas den fotiska zonen. Där sker växternas fotosyntes. Växternas och algernas pigment avgör hur djupt ned i den fotiska zonen de kan leva.

Området under ljusets gräns kallas den afotiska zonen. Där, på de djupa bottnarna, lever endast ett fåtal växter och djur, som exempelvis musslor, vitmärlor och havsborstmaskar.

Botten

Östersjön har en mängd olika bottenmiljöer. Olika djur, växter och alger är anpassade för olika bottentyper.

Grund mjukbotten

I de grunda och skyddade vikarna breder vattenväxterna ut sig i täta ängar. De bebos av kräftor, snäckor och insektslarver. Här finns viktiga lekområden, fiskynglens barnkammare – och välfyllda skafferier för fiskar och landlevande djur som utter och mink.

Djup mjukbotten

Östersjöns vanligaste bottenmiljö. Från 20 meters djup och ända ned till de mörkaste djuphålorna breder ett tjockt sedimentlager ut sig som en slöja över botten. Konturerna av berg och stenar suddas ut. Här lever olika plattfiskar och smådjur.

Djup klipp- och stenbotten

Det är inte mycket solljus som når hit ned. Men det är ändå tillräckligt för att rödalgers pigment ska kunna utnyttja det. Något djupare, dit ljuset inte når, tar blåmusslorna över och kan bilda väldiga bankar längs den hårda bottenytan.

Grund klipp- och stenbotten

Från vattenbrynet och ut till ett par meters djup växer ettåriga grön- och brunalger. Strax under dem frodas den fleråriga blåstången. Blåstången kallas ibland för ”havets skog”. Och det är inte så konstigt, för i blåstången myllrar det av liv.

Det fria vattnet

Ovanför botten finns det fria vattnet – en viktig livsmiljö i Östersjön. I ytvattnet lever växt- och djurplankton. Djupare ned simmar sill, skarpsill, torsk och andra fiskar. Vissa arter, som siklöjan och vikaren, förekommer bara i norr. Har man tur kan man stöta på Östersjöns enda val, tumlaren.